n

Jag kan stå bland andra och ändå känna mig så utelämnad och utanför.Folk säger att jag ser tomt framför mig, men jag ser vad dom inte ser.Jag ser mig själv, och bara tanken på hur jag blivit, gör mig illamående och får mig vilja lämna mig själv för endast några minuter.Jag skulle inte kunna leva i den jag är nu, utan att för ett ögonblick tänka mig några minuter i nåt som hade kunnat vara jag. Vad dom andra ser är nån som verkar ha allt hon behöver, och hur lyckligt lottad som helst.Men på insidan är det tomt av känslor,  fullt med tankar av misstag av fel jag gjort, och rädslan att aldrig kunna glömma.Han skrattar åt mig, kallar mig aggressiv och är alltid i närheten när misstagen fullbordas.Det var han som en gång var vid min sida när dom andra skrattade, han som alltid försökte förstå när jag grät inombords.Och det där aggressiva...det är den du gjorde mig till när du lämnade mig ensam bland alla andra.