n

Du var min drog och när vi försvann blev dina droger mina droger. Allt jag gav tog du med dig och lite av det du lämnade kvar lever jag på. Som bränsle till mitt hjärta. Som droger i min pulsåder. Jag vill att allt det du sagt ska försvinna ur mig men sitter kvar som sår i min halsstrupe. Försöker skrika men jag har lärt mig att det bara blir värre. Det var lögner alltihop och inte mer värt än ett trasigt papper. Ett sönderrivet papper fullt med drömmar som för länge sedan kastades längst ner i soporna.

Jag skriker sönder min hals i ett rum med en trasig glömdlampa och ett månsken som lyser. Min puls dunkar så starkt att allt annat bleknar. Du stryker handen längs min kropp så lätt att en fjäder skulle kännas tung i jämförelse. Jag ryser och skakar och fryser. Vill skriva en ny sida med nya drömmar men ingenting av det spelar någon roll längre. Mitt hjärta ligger på nedkylning och mina drömmar har plågat mig för länge. Så jag tar ett starkt grepp om dina vrister, bara för att visa dig att du inte kan övertala mig nu. Jag har bestämt mig. Dina gyllene ögon säger mer än jag orkar så jag fokuserar på dina vackra händer och mitt grepp som tillsynes ser så starkt ut. Jag är svagare än någonsin. Det bränner i mig när jag ger dig tillbaka allt du lämnade kvar. Jag låter smärtan ta ett steg ut ur mitt hjärta när jag koncentrerar mig och fäller ner dina händer längs ned med dina höfter. Du anstränger dig inte för att motarbeta mig men ändå känns det som att slåss. Du vet precis som jag att allt är förlorat. Inget tjänar något till längre.

Innan jag stänger dörren till rummet med en trasig glödlampa fixerar jag blicken uppåt från marken. Jag tittar en sista gång på din välformade ryggtavla som endast månljuset från källarfönstret lyser upp. Jag önskar jag kunde få se ditt ansikte samtidigt som jag är lättad över att slippa visa dig smärtan i mitt ansiktsuttryck. Vi kan inte skydda varandra längre. Jag snyftar till och din välformade kropp rycker till i en sekund. Inte för att vända dig mot mig, men för att sakta lyfta och placera en av dina händer mot en gulvit byrå som en gång i tiden var vit. Jag ser nu att du lägger hela tygnden på handen för att stödja din kropp. Jag vill springa fram till dig. Men denna gången har jag bestämt mig och innan jag med darrande hand stänger igen dörren skymtar jag dina ben som viker sig och du faller ner mot golvet. Nu gäller det. Jag pressar ur mig den sista kraft jag har kvar och går med snabba steg uppför källartrappen, över den gröna ängen och över gatan. Jag måste fly nu. Gå så långt jag orkar för att bedöva smärtan. Inom några minuter intar jag samma position som dig: min rygg kröker sig motsträvigt men jag förstår genast att det inte är någon idé att kämpa emot. Med månljuset lysandes på min hud blir jag liggandes på marken i fosterställning.